Livet med Lova

Vart var jag nu. Jo vi åkte mot Borås vid midnatt. Till en början fick jag ctg påkopplad, och värkarna avtog såklart. Minns att jag var rädd att bli hemskickad och föda i bilen. Vi stod på oss och hon kollade hur öppen jag var. Bebis var då fullt rörlig. Hon kunde alltså bolla huvudet fram och tillbaka med händerna på magen, väldigt ovanligt. Men jag var öppen 4cm (om ja inte minns helt fel) så vi fick stanna. Vid 01 fick vi ett rum. 

Så fort jag ställde mig upp började värkarna komma igång igen. Vi tog det med ro. Satt på en pilatesboll och lekte med lustgasen. Pratade och skrattade. Jag ville inte ha någon bedövning eftersom det gick så bra. Efter typ 1,5h tyckte barnmorskan det gick långsamt så hon tog hål på hinnorna. Herregud va vattnet forsade! Eftersom bebis huvud fortfarande låg så högt så var det en enorm samling vatten. Vid denna tiden var värkarna otroligt smärtsamma. Jag hade ont i ryggen och benen och kunde inte röra mig från min liggande position utan att skrika av smärta. Värkarna kom med en minut mellanrum och jag var så utmattad att jag somnade mellan varje värk. 

Nu visade det sig att min kropp bara ville öppna sig 9,5cm. 10cm krävs för att huvudet ska komma igenom. Då värkarna blev till krystvärkar och jag hade så ont att jag inte kunde röra mig, så tog barnmorskan beslutet att försöka med kraft utplåna sista 0,5cm. 1,5h tryckte hon med all sin kraft två fingrar vid varje värk i öppningen, för att låta huvudet kunna passera. Som om vanlig förlossningssmärta inte vore tillräcklig. Minns att jag tänkte att nu kommer bebis vara helt deformerad i huvudet som ligger så länge med krystvärkar. 

Klockan blev typ 04,40 och jag kunde känna hur fliken plötsligt gav efter. Med all kraft kom huvudet fram och det krävdes bara några krystar till så var han ute. Först hela huvudet, sen fick jag andas tills nästa värk. Då kom kroppen, men fastnade på hälften för att han var så lång. Tredje värken kom han ut med ett litet gny. 04,45. Perfekt huvudform, men lite grå i huden. Grå färg på kroppen liksom. Hela jag skakade av sån utmattning och chock efter den våldsamma krystfasen, att jag inte kunde hålla bebis ordentligt. Kroppen var i chock. Hackade tänder och skakade okontrollerbart. Moderkakan ville inte komma ut. Medan bebis högg tag i ett bröst och tuttade för glatta livet under skakningarna, tryckte barnmorskan på magen med full kraft. Jag fick panik av nya smärtan när det äntligen var över och försökte få henne att sluta. Det började närma sig en timmas kamp och kunde jag inte själv krysta ut den så skulle in på operation. Jag tryckte själv på magen o krystade och tillslut kom den ut!

Bebis då. 55cm 4480g perfekt skapelse. Så go och så mysig. Jag hade glömt hur kär man blir med en gång. Hur hemskt det än är så är det ju världens häftigaste upplevelse med en förlossning!