Livet med Lova

Jag måste bara, som så många andra, skriva några ord om dåden i Paris. Det är så fruktansvärt att jag själv inte riktigt kan ta in det. Alla känslor, alla förstörda liv. Alla som förlorat nära och kära och fått framtid och drömmar ryckta ifrån dem. Det känns så nära men ändå så långt borta. Den där tryggheten som jag alltid känt för vårt land och säkerheten som jag aldrig tvivlat på, är nu inte lika självklar. Inte ens hemma i lilla Sverige. Allt blev så mycket mer verkligt när vi fick veta genom Facebook och tidskrifter, att en kille som både jag och Sebastian jobbat med flera gånger, fanns bland de ihjälskjutna i Paris. Han var merchandiser för bandet och jobbade så som vi så ofta gjort och gör, med att sälja på konserter. En sprallig och glad person som jag bara minns gott om. Obeskrivligt.. Jag kan liksom se framför mig att han står vid ingången i sitt stånd med tröjor och diverse saker. Han jobbar förmodligen ensam eftersom publiksiffran var såpass låg. Han var nog en av de första som möttes av terroristerna. Intet ont anande, bara en dag på jobbet som så många andra gånger förr. Fruktansvärt