Livet med Lova

Ligger i sängen och klockan är snart midnatt. Jag känner att kroppen börjar säga ifrån nu. All stress tär på både mig och familjen. Vad har jag att vara stressad över? Jag är ju bara mammaledig. I wish..

Sebastian jobbar mer än någonsin, han sitter tillochmed där nere nu och jobbar. Han kom precis upp och sa att han nog skulle jobba natten igenom och strunta i att sova. När ska vi hinna umgås som familj? När ska jag hinna duscha? Klippa gräsmattan när jag alltid är själv med barnen? Klippa samfällighetens gräsmatta? (Det är våran tur) Hinna handla och planera mat, och helst ha den klar när S kommer hem så att han hinner se barnen innan läggdags. Hinna tvätta och städa? Gräva ner dom dära blåbärsbuskarna som står på framsidan i krukor och väntar? När ska jag hinna upp på vinden och få ner mina sommarkläder? Sy in mitt nya bikinilinne kanske jag hinner göra lagom till julafton. När ska vi hinna åka ut till bauhaus och hämta den där delen som fattades till nya grillen? Säkert typ efter sommaren när vi ändå inte ska grilla. Hinna fixa iordning vårt sovrum finns ju inte på kartan just nu..

Allt detta är ju piece of cake egentligen om det inte vore för att jag har en 9kg bebis på armen ständigt hela tiden, som dessutom vägrar sova på dagtid. Och en snart tvååring som måste rastas och underhållas och stimuleras dagligen. Det blir inte bättre av att Sebastian jobbar alla helger utom en i sommar och han har ett antal festivaler att jobba då han är borta 4-5 dagar i sträck. Livet är bra underbart ibland.