Känsla för kärlek
Någonstans vill jag tro att barn har ett magiskt sätt att förstå sig på människor. En magkänsla. Lite som hundar kan ha. Det är så fruktansvärt häftigt när man får ta del av det.
Lova är en go och glad unge. Nästan aldrig ledsen och ler jämt. Men hon är inte så kramig och kelen av sig. Det är roligare att busa och leka. För första gången någonsin har hon varit kramig och kärlekstörstande på riktigt. Mot min mormor. Hon skulle verkligen bara gå till henne! Och mysa. Två kvällar irad hände detta. Man såg att mormor blev rörd. Hon behövde det! Lova kanske kände det på sig och gav henne denna få förunnade upplevelse. Jag blir både rörd och stolt över det lilla livet.
Kommentarer
Trackback
